Erik den helige (Sankt Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung och Sveriges nationalhelgon.

Erik föddes c:a 1120, son till en rik uppländsk storman Jedvard, vars farfar kristnats genom den engelska mälardalsmissionen kring 1050 och antagligen bekostat bygget av domkyrkan i Gamla Uppsala.

Erik var gift med dottern till en dansk kungaättling. Erik den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta emot skatter av folket. Han var en hängiven kristen och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom - han hjälpte alla lika och följde sin kristna tro i allt han företog sig.

1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes han av Svearna som kung och 1156 erkändes han också av Göterna.

Ca 1157 skall han ha företagit ett korståg till Finland, till apostel satte han biskop Henrik i Gamla Uppsala.

Erik fick ett våldsamt slut. På Kristi Himmelfärdsdag, den 18 maj 1160, blev han anfallen på domberget utanför Heliga Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske tronkrävaren Magnus Henriksson, som anföll med hela sin armé. Erik fick bud i kyrkan mitt under mässan om de ankommande soldaterna men stannade ändå kvar för att få fira mässan klart. När han kom ut blev han ihjälslagen och halshuggen utanför kyrkan.

Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under "Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades. Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 - talet skrinlades han som Sveriges nationalhelgon.

Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den äldsta bevarade kungakronan.

Historiskt så avbildas S:t Erik med skägg. Hans övriga attribut kan vara ett svärd, en liljestav (ett slags spira som visar att han är 'fredsfurste') eller en monstrans.

Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. Erikskulten blev fullt utbildad först vid 1200-talets slut. Från den tiden finns även en mängd mirakelberättelser nedtecknade. I folkminnet var han den store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag).

Sankt Erikslegenden från 1200-talet berättar följande:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."